The Stack: Modeller

ArchizoomArchizoom: “No Stop City”

The Stack […] is a vast software/hardware formation, a proto-megastructure built of crisscrossed oceans, layered concrete and fiber optics, urban metal and fleshy fingers, abstract identities and the fortified skins of oversubscribed national sovereignty. It is a machine literally circumscribing the planet, which not only pierces and distorts Westphalian models of state territory but also produces new spaces in its own image: clouds, networks, zones, social graphs, ecologies, megacities, formal and informal violence, weird theologies, all superimposed one on the other.” (52)

Den stora merparten av The Stacks 500 sidor är uppdelade i 6 övergripande avsnitt. Här behandlas de enskilda lagrens respektive utformning och innehåll samt relationerna dem emellan. Bokens introducerande femtedel ägnas dock åt en inledning samt, under rubriken ”The Models”, åt en utredning av begreppsliga och teoretiska grundvalar. För att nämna några huvuddrag behandlas här Carl Schmitts geopolitiska teori, Brattons kritik av densamma samt de tekniska begrepp och system så som ”plattform” och ”stack” som bokens teoretiska bygge kretsar kring. Vidare definieras också boken som projekt och dess målsättningar fastslås, delvis i relation till vad Bratton menar är en otillräcklighet hos vår tids teoretiska språk. Jag kommer att i korthet behandla några dessa ting nedan.

Språk

Perhaps ours is not a world of information but a wall of noise, a screeching mélange of incompatible equations…” (16)

I ett inledande kapitel beskriver Bratton hur den planetära Stacken får geografiska gränsdragningar att ”vingla” och ”oscillera”, hur ”marken rämnar” under Schmitts försök att grunda och avgränsa geopolitisk suveränitet (32); på annan plats tecknas en bild av hur geografier som tidigare framstod som ”bekväma och doxiska” nu tycks oss ”flyktiga” och ”främmande” (16). Linjer som på olika vis undermineras är en bild som ofta återkommer i Brattons formuleringar: i ytterligare ett avsnitt skildras hur teknogeografiska gränser veckar eller viker samman världen ”…in and out and up and down its layers, over and over again.” (22)

Likt utövningen av maktgenom geopolitisk suveränitet är språk avhängiga rumsliga och tidsliga avgränsningar: det behöver traderade former, tid till att formges, vinna spridning och förstelna. Ett språk är beroende av avgränsade spelrum, av begränsningar av det språket förväntas och förmår innefatta. Stacken bryter kontinuerligt ner dessa spelrums gränser. Brattons projekt syftar därför uttalat till att utmana och nå bortom föråldrade begreppsrum. Vi saknar idag, menar han, ordförråd som förmår ta sig an planetary scale computation1, varför vi tvingas använda de ofta otillräckliga alternativ som finns tillhanda (xviii). Denna språkliga torftighet tar sig bland annat i uttryck i att de farhågor och möjligheter vi projicerar på det framtida tycks slitas mellan två ytterlighetspositioner: ”bubblande messianism” å den ena sidan, ”apokalyptisk panik” å den andra. Eftersom vi saknar språk saknar vi förmågan att föreställa oss mer sammansatta framtider.

Med The Stack vill Bratton föreslå en intervention som kan bidra till att råda bot på detta. Boken vill också röja mark för andra typer av interventioner från andra håll. Bratton beskriver återkommande sitt projekt som ett ”design brief” – en planskiss, en ritning som underlag för ”design”. Detta ska förstås som att Bratton erbjuder skisser för alternativa utformningar av allehanda typer av infrastruktur, system och plattformar, i alla upptänkliga skalor. Här kan det exempelvis handla om hur en ny geopolitisk ordning skulle kunna gestaltas, men också, för att nämna ytterligare ett enstaka exempel bland många, om möjlig formgivning av mjukvarusystem i syfte att optimera energiförbrukning. Som sagt, boken syftar mot någonting ytterst ambitiöst: dess mål är att intervenera i världens utformning, dess design. Den föreslår ett ”kollaborativt megaprojekt” var syfte är ”geodesign” (xix). I ett lång senare kapitel heter det att denna design bör ha som yttersta målsättning ”…a megastructuralism based not on the metaphor of the ark but on the scale and ubiquity of Earth’s atmosphere” (183). Detta är uppfriskande i sitt storhetsvansinne. Kanske röjer det också en viss teknokratisk ådra hos Bratton. Må så vara. The Stack är dock på intet sätt totaliserande, utan sökande, frågande, öppnande. Vid ett tillfälle beskriver sig Bratton som ”militant interdisciplinär”: den intervention han föreslår är endast möjlig som en kollaborativ ansats som överskrider arbetsdelning och disciplinära gränsdragningar2. Till syvende och sist handlar det om att den värld vi idag känner är på väg att omkullkastas, och om att The Stack vill visa på vägar framåt. Det övergripande målet är att ”engineer the path for one world to strategically fall apart into another…” (104).

För att kunna omstöpa Stacken måste vi först kunna se och tala om den. Våra försök att i tanken varsebli och med ord beteckna den är dock dömda att aldrig fullt ut nå fram: inte nog med att den är alltför enorm till sin skala, alltför komplex, den existerar dessutom delvis endast som en framtida möjlighet, som någonting som återstår att fullt ut förverkliga. Stacken består förvisso av ”verkliga ting”, men möjligheten av att begreppsligt fånga dess totalitet är beroende av ”estetisk abstrationskraft” (64). Och den bild som framträder då vi med blicken försöker fixera Stacken är suddig, diffus, grumlig – ”a blur”:

Squinting hard to make out the contours as they slip and slide off the map, we realize that only a blur provides for an accurate picture of what is going on now and to come. For better or worse, blur is what they are and what they do. Our description of a system in advance of its appearance maps what we can see but cannot articulate, on the one hand, versus what we know to articulate but cannot yet see, on the other. This oscillation between real-but-as-yet-unnamed and the imagined-but-as-yet-not-real – this blur between them – might sustain the necessary challenges to the imagination and even enforce what it conceives, a giving way to compound images and sectional perspectives: to stacks.” (14)

Det vi har att arbeta med är alltså konturlösa och endast med svårighet urskiljbara bilder, med det som framträder i marginalerna mellan det verkliga-men-ännu-namnlösa och det tänkta-men-ännu-overkliga, med fragmentariska och segmenterade tankelandskap som endast är möjlig att bringa samman till en enhetlig figur med understöd av den estetiska föreställningsförmågan. Brattons prosa illustrerar genomgående hur vetenskaplig precision kan kombineras med en sådan föreställningsförmåga – prosan gestaltar det den förespråkar – vilket är en av orsakerna till att den är såpass tillfredsställande.

Supersurface_cover02Superstudio: “Supersuperficie” (Supersurface)

Geopolitik

When geography becomes geolocation, who or what truly occupies any given place?” (13)

Stacken muterar och vänder ut och in på tidigare förhärskande former av politisk geografi och territoriell suveränitet; den underminerar den Westfaliska nationalstaten och utmanar därmed också de nedärvda tankemodeller och den institutionella arkitektur som är knutna till denna modell för statsbygge. I syfte att förstå hur detta sker kontrasterar Bratton sin teckning av Stacken mot äldre geopolitiska förhållanden, särskilt så som dessa beskrivits av Schmitt. Bratton godtar att Schmitts teoribygge, trots många brister, rymmer verkliga insikter; användningen av Schmitt kan ses som ett sätt att kartlägga hädangången hos en uppsättning historiska sakförhållanden. Några ytterligare övergripande och kortfattade anmärkningar kring detta bygge kan därför här vara på sin plats3.

Som redan konstaterats så sökte Schmitt finna en autentisk och följaktligen önskvärd modell för suveränitet i territorier som kunde finna grund och stadga i givna jordstycken: grunden skulle finnas i bestämda befolkningsgruppers levda erfarenhet av och anknytning till avgränsade landmassor. I motsättning till detta stod det flyktiga och flytande hos havet, oförmöget till en definitiv åtskillnad mellan in- och utsida, varför Schmitt såg på exempelvis det brittiska imperiet med stor misstänksamhet. Men än mer än genom världshavens erövring kom det jordfasta och autentiska att undermineras av moderniteten överhuvud taget: av dess abstraktioner och komplexitet, av räckvidden och hastigheten hos dess tekniska landvinningar, som sammantaget bröt ner möjligheten till att definitivt rista in gränsdragningar i jordytan. Så innebar den luftkrigföring som första världskriget förde med sig – som tillförde en tredje luft-dimension till den tidigare binära, metafysiska motsättningen mellan hav och land – en ytterligare radikalisering av ”havet”: från luften för pilotens svepande överblick med sig att landytan slätas ut och blir havslik, optisk, geometrisk – abstrakt, avskalad sina särdrag.

Det amerikanska försvarsdepartementet räknar sedan länge ytterligare en dimension till de tre ovan nämnda: cyberrymden. Om luftkrigföringen radikaliserade ”havets” perspektiv, så har vi här kanske att göra med en radikalisering av ”luften” – betänkt exempelvis hur satelliter innebär en långtgående expansion av luftrummet och hur de samtidigt är en nödvändighet för vår tids cyberrymd. Men cyberrymden är också, menar Bratton, ”land, hav och luft samtidigt” (33). Bratton avvisar inte helt tanken på ”informationsrymden” som en ett fjärde och separat element, men menar samtidigt att denna tanke bygger på en i slutändan ohållbar förenkling, åtminstone i relation till Stackens samtida och möjliga framtida tendenser. Detta dels då denna rymd inte beter sig som de fysiska rum vi känner från vardagserfarenheten: dess kontraintuitiva ”superdatorgeografi” är alltför märklig, alltför weird4; den går inte att tänka som ett rutnät (”a grid”), utan endast som en ackumulation av rutnät, som ”en exponentiell överlagring av inkommensurabla rutnät” (36-37). Dess rymd heller aldrig en gång för alla satt och given, utan formas och omformas kontinuerligt.

The Stack makes space by occupying it, it does so by surveying abstraction, absorbing it, and virtualizing it…” (33)

Framför allt så bygger dock den alltför tydliga avgränsningen av cyberrymden som separat sfär på en enligt Bratton ohållbar uppfattning av relationen mellan det fysiska och det virtuella.

For planetary-scale computation, the practical issues of addressing the world cross-divides of solid and fluid, the material and the informational, between sand and bits, between things and actions, between objects and enunciations, archived pasts and simulated futures and the structures that would govern all those exchanges as they bloom into new forms.” (27)

Till vilken sfär hör de fiberoptiska kablar som löper kors och tvärs längs världshavens bottnar: den virtuella eller den fysiska? Och var skulle de ljussignaler som färdas igenom dessa kablar placeras? Vad med de datacenter som är distribuerade runt planetens yta, gärna i bunkerliknande strukturer i områden med kyligt klimat och låga energikostnader? Och de exotiska metaller – nödvändiga komponenter i alla de apparater som håller oss ständigt uppkopplade – som hämtas från centralafrikanska gruvor och som behandlas i kinesiska fabriker? Och så vidare. Om något så pekar den enorma och växande mängd energi som dessa datacenter tillsammans med världens samlade informations- och kommunikationsteknik slukarenligt prognoser kommer det år 2025 röra sig om en femtedel av världens samlade elproduktion – på omöjligheten att tänka cyberrymden som ensidigt virtuell. Stacken verkar genom att ”abstraktioner görs fysiska och att det fysiska görs abstrakt” (29): den slukar energi och materia i planetär skala, men dess verkningar är samtidigt alltid fysiska, materiella.

För att kortfattat konkretisera dessa abstrakta resonemang kring hur planetary scale computation utmanar och omvandlar former för territoriell suveränitet så kan exempelvis nämnas utfärdandet av identitetshandlingar och kartografi, funktioner som tidigare hörde stater till men som idag i allt högre grad utförs av molnplattformar. På lite sikt går det även att tänka sig att energiförsörjning kommer att dirigeras av och via dylika plattformar då den intelligenta realtids-distributionen av elektricitet via smart grids kommer att kräva stadigt växande kvantiteter av datorkraft. Bratton ger även exempel på hur statlig suveränitet utmanats av molnplattformar på ett mer direkt sätt, och det exempel han återkommer till är den mångåriga konflikten mellan Google och Kina. Här handlar det inte, menar han, så mycket om en konfrontation mellan två globala supermakter som en konflikt mellan två väsensskilda logiker för territoriell kontroll: den ena betraktar internet som ett redskap för, eller åtminstone som underordnat, statens diverse prioriteringar; den andra ser internet som någonting kvasiautonomt och levande, om än underställt privat ägande och kontroll. Google var i sammanhanget en icke-statlig aktör som förmådde agera som vore den en stat, trots dess avsaknad av ett stycke avgränsat territorium. Förvisso vilar Google på diverse fysisk infrastruktur, men dess imperium är utspritt och distribuerat (112-113).

För att avslutningsvis återvända till Schmitt så låter Bratton, kritiken till trots, en av dennes bärande hypoteser ligga till grund för det egna projektet: tanken att det är via grundläggande omvälvningar av världens rumsligt-politiska uppdelning som jordmån skapas för nya politiska epoker.5 För Schmitt var det européers herrvälde över världshaven samt ”upptäckten” och erövringen av Amerika som gav en avgörande impuls till uppkomsten av den Westfaliska ordningen: inte nog med vi här finner ursprunget till nya upplevelser av, och nya sätt att mäta och bestämma, tid och rum, utan det var genom konfrontationen med en ”oskriven” territoriell utsida som Europas makter tvingades skapa en inre ordning i form av en stabil politisk geografi (30). Om vi för ett ögonblick väljer att sätta de uppenbara rasistiska fördomar som underbygger Schmitts argument inom parentes – här tänker jag framför allt på föreställningarna om världen bortom Europa som oordnad, ”oskriven”, som ”jungfruelig” – så framträder en insikt kring hur specifika epoker, paradigm och hegemonier ersätts av andra. I vår tid – detta är Brattons argument – är just ett sådant uppbrott på väg att ske. Impulsen härrör ur den märkliga fysisk-virtuella rymd som öppnas upp genom planetary scale computation; det är här vi finner vår tids främmande kontinent. Genom sin existens tvingar den fram omvälvningar inom vetenskap och filosofi, den kastar om uppfattningar kring tid och rum, den ger upphov till nya former av geopolitisk maktkamp och nya sätt att ordna, dela in och härska över territorier.

Det tycks föga kontroversiellt att hävda att vi idag lever i en geopolitiskt turbulent tid, och kanske också att denna kan beskrivas som en brytningstid. Gamla allianser är satta under press och nya knackar på dörren då världen rör sig bort från den amerikanska hegemonins unipolära ordning mot en multipolär dito. Här finns tendenser som kan tyckas bekräfta ett antal Schmittska idéer och förhoppningar: för Schmitt innebar en ideal geopolitisk världsordning en uppdelning i ett antal kontinentala block – hemisfära block av Schmitt benämnda Grossräume. Denna modell var tänkt som ett alternativ till den amerikanska hegemoni som Schmitt såg växa fram efter andra världskriget, och till det kalla krigets bipolära ordning. Det är inte svårt att hitta aspekter av vår samtid som förefaller leva upp till detta ideal, särskilt efter det att en extrem och isolationistisk falang av den amerikanska kapitalistklassen genom Trump tillskansat sig en rejäl portion makt. Schmitts idealordning kanske går en ny vår till mötes via frammarschen hos diverse nynationalistiska och postfascistiska rörelser i Europa och annorstädes.

Detta är standardberättelsen, och nog ligger det en hel del i den. Men kanske döljer sig någonting annat härunder – något som inte fullt så lätt låter sig uppfattas? Bratton ställer sig frågan om det idag, vid sidan av traditionella Grossräume, existerar ett Google Grossraum – ett block och en inflytandesfär av helt ny typ, upprättad med molnet som grund och som är utspridd i informationsrymden. Nu tillhör Bratton förvisso inte den grupp profeter som spår nationalstatens nära förestående hädangång, detta är han tydlig med. Däremot är en av de centrala hypoteserna i The Stack att Stacken såväl omvandlar som utmanar staten; det som intresserar Bratton är inte så mycket statsmaskineriet som maskinen som stat. Därför avvisar han exempelvis också tanken på att Google skulle vara en ren och oförmedlad förlängning av den amerikanska statens intressen (34).

Nog är det väl också så att informationsrymden i stigande grad framstår som skådeplats för viktiga aspekter av vår tids geopolitiska maktkamper. Betänk till exempel hur Facebook och Cambridge Analytica och trollfabriker och i förlängningen ryssarna fick bära skulden för Brexit och Trump. Visst ligger det i detta skuldbeläggande en hel del liberal projicering samt blindhet inför den djupa otillräckligheten hos den egna hegemonin och hos det system denna härskar över. Men samtidigt är nog inte heller anklagelserna helt gripna ur luften. Åtminstone signalerar de via omvägar ett skifte. Exemplen kan givetvis mångfaldigas många gånger om. För att nämna ett avslutande så går det att läsa lagstiftande ansatser från EU:s sida av typen GDPR eller Artikel 11 och 13 som – enligt min egen mening i slutändan antagligen ganska fruktlösa – försök att återerövra suveränitet från diverse molnplattformar. EU saknar, till skillnad från Kina, i stort sett helt en inhemsk ekologi av plattformar, varför europeiska användare är helt beroende av, och utlämnade åt, de amerikanska jättarna på området.

Rasmus Fleischer / Copyriot för i ett nyligt inlägg för övrigt en intressant diskussion kring informationsrymdens geopolitik och myntar det användbara begreppet ”Östdigitalt och västdigitalt”.

Här är ett ställe gott som något att avsluta på, även om jag inte tillnärmelsevis hunnit behandla allt det jag velat diskutera. The Stack innehåller en såpass omfångsrik mångfald av intressanta och fascinerande spår att varje försök att närma sig boken endast förmår skrapa på ytan. Men min text är redan alltför lång. Säkerligen lär jag framöver få tillfälle att återvända till Benjamin Bratton, kanske i en form som är lite mindre referatartad.

(Not om bilder: den visionära lekfullheten hos de planetära megastrukturer som uppfanns av radikala arkitektkollektiv så som Archizoom och Superstudio under 1960- och 1970-talen kan kanske sägas ha förebådat framväxten av Stacken.)

1En nöt att knäcka är hur detta sammanfattande begrepp, så centralt för boken, ska översättas.

2McKenzie Wark beskriver i Molecular Red (Verso, 2015) på ett sätt som åtminstone tycks mig besläktat med resonemanget här hur radikal politisk teori och praktik under antropocen är beroende kamratligt samarbete som korsar gränser mellan olika discipliner och olika typer av arbete, bortom hävdade hierarkier.

3Här utgår jag närmast uteslutande från Brattons utläggning och tolkning av Schmitt.

4Ordet ”weird” så som det här förekommer är notoriskt svåröversatt. Samtidigt är det ett ord som återkommer hos Bratton då komponenter och aspekter hos Stacken diskuteras. Tragiskt framlidne Mark Fischer beskriver i sin utmärkta och fascinerande lilla bok The Weird and the Eerie (Repeater, 2016) ”the weird” på ett sätt som här tycks mig relevant: ”The sense of wrongness associated with the weird […] is often a sign that we are in the presence of the new. The weird here is a signal that the concepts and frameworks which we have previously employed are now obsolete.” (s.13)

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s